Manicklar
Där jag kommer i från så sa vi Manicklar men en del sa Kastisar,Ess,Hårdisar.Mannar eller Spelisar, den gemensamma nämnaren är att det fungerade som en egen valuta om man gick låg och mellan på 80 och tidigt 90-tal.
Den som har mest när den dör vinner ungefär där de som var mest bortskämda i klassen hade kassar och bar runt på medan vi andra hade mindre påsar med manicklar. Vi spelade och hade askul med dessa, väldigt lokalt vilka regler det fanns för både spel och värden på själva manicklarna.
Här har jag satt ihop en hög med blandade manicklar från min samling, tror jag kan visa de flesta lite "nyare" som vi hade på 80/90-talet medan jag har en del äldre manicklar ifrån så tidigt som 60-70-talet i gömmorna. De blev man nästan utfryst av om man hade även om man kunde lura i en del att det var extra värdefulla manicklar.
Enligt historien så började manicklar säljas i Danmark och letade sig vidare över till Sverige och Norge, de har dykt upp i varje decennium sen 60-talet för att sedan försvinna rätt snabbt i mitten av 90-talet.
Här är ett exempel på lite äldre manicklar som jag anser är lite klumpig och känns mer som en babyleksak.
Klart man hade ett gäng liggandes från någon äldre släkting men det var inget man tog med sig till skolan.
De såldes främst i kartor men även löst nästan överallt när de var som mest poppis, kostade runt 10 kr för en karta om jag minns rätt och lösa för 10 öre och uppåt.
Här är ett urval av de mest vanliga manicklarna som vi spelade och bytte med varann.
Har rangordnat dom uppifrån och ner i värdesynpunkt då de stora var mest värdefull och de minsta funkade som växel då det gick många små på en stor.
Stora Siffror,Grisar och Kringlor var guld värt och det skulle mycket till om man plockade fram dessa och spelade med,var mest att man gick och visade upp dessa. Alla stannade upp om det var en match mellan stora manicklar typ som "huvudmatchen"
Nästa steg så hittar vi Super S,Stjärnor, C:en,E:n,Hjärtan och Cirklar som höll en bra standard i ens samling som var rätt så värdefulla men var något som man kunde ta fram och spela med rätt så ofta. Super S är nog den mest kända manickeln förutom döskallarna,cyklarna och kapsylöppnarna. Super S var roligast att spela med tyckte de flesta,speciellt de som var lite tunnare så man kunde glida bättre.
Sen har vi mellansmå manicklar med vissa utstickare som Os-märket och G:en som man mest hade för att byta till sig några mindre manicklar eller göra halsband.
De minsta hade flest varianter och var kul på sitt sätt även om värdet inte var så stort så hade man långa rader med halsband med dessa. Roligt att köra en spontanmatch då man alltid hade en döskalle eller ett lås i fickan.
Hur spelade man då? (fyller på från wiki,stämmer i korta drag där)
Duell eller vi sa bara match gick ju ut på att man började i varsin ände av skolgården och körde vartannat "drag" och man hade olika taktik om man tog det lugnt eller körde offensivt. Alla man spelade med läste ju av varann tillslut och man blev rätt medveten om vem man ville spela med eller undvika. De flesta var dåliga förlorare,lets face it vi var ju snorungar och valuta kan få vem som helst att balla ur.
Men det fanns en gyllene regel! Fösa eller hasa manickeln med handen kvar på den var förbjudet och man blev diskad eller fick avsluta spelet. När man började närma varandras manicklar så var det den som antingen kunde nudda den andres först eller få sin manickel att lägga sig ovanpå den andres som vann matchen.
Dålig stämning var vardagsmat på rasterna då det var helt olika vilka folk hejade på och då var det vanligt att man höll med om att den faktiskt nuddade fast den inte var i närheten eller tvärtom att den inte nuddade fast man inte kunde ha ägt den manickeln hårdare.
Närmast väggen/brunnen/cykeln/you name it gick ut på att man skulle komma så nära en vägg eller objekt som möjligt på ett visst antal drag efter marken/golvet. Polsk riksdag när vi skulle mäta! eller två A-lagare som anklagar varann över nått helt hopplöst.
Men man får inte glömma att det var jäkligt roligt med, speciellt när folk kunde vara ärlig och var på gott humör eller uppmuntra när man gjorde bra i från sig.
Men för det mesta så gick vi omkring med dessa halsband, det var vårat bling-bling i hoodet!
Ruggit mycket plast som gick åt till allas halsband och armband på den tiden.
En rolig grej som faktiskt inte var helt ovanlig var ju att en del sprayade sina Super S i guld för att höja värdet så de kunde byta till sig större manicklar, dock fanns det inga riktiga i guld så dessa skojare blev oftast upptäckta. En del gick på det och visst kul en stund tills färgen började lossna.
Men är det något jag kommer ihåg så är det känslan av att ha ett sönderskrapat Super S i fickan som man dragit på asfalten som har klarat sig i flera veckor på skolgården som man bara tog fram när det gällde.
/Chris
